Källargången i ett trevåningshus i Eriksberg luktar svagt av jord och gammal tvättstuga. Vid golvbrunnen närmast pannrummet står en ledamot ur styrelsen och följer en skärm där en kamera långsamt kryper fram genom ledningen under bottenplattan. Ungefär halvvägs ändras bilden. Vattnet ligger stilla i röret, blankt som en spegel, på en sträcka där det borde rinna.
Röret är inte trasigt på det sättet man föreställer sig. Det har sjunkit. Och just det, att marken under huset har rört på sig i årtionden, är kanske det viktigaste att förstå om man äger eller förvaltar ett hus i Uppsala och funderar på relining.
En stad på lera och en ås
Att marken rör sig här har med geologin att göra. Uppsala ligger på en av landets mest typiska lerslätter, och genom staden löper Uppsalaåsen, en grusrygg som bär stadens grundvatten och som Sveriges geologiska undersökning beskriver som en av de viktigaste grundvattentillgångarna i regionen. Runt åsen ligger leran, ofta mäktig och mjuk.
För den som ska bygga betyder det pålning och noggrann grundläggning. För den som ska åtgärda avlopp betyder det något mer långsamt. Lera fortsätter att sätta sig under lång tid när den belastas eller när grundvattennivån ändras, något Statens geotekniska institut har skrivit om i många sammanhang. Huset kan stå på pålar och vara stabilt, medan marken runt och under det sakta sjunker undan.
Avloppsledningarna hamnar mitt i den rörelsen. Stammarna inne i huset följer byggnaden. Men ledningarna i marken, under källargolvet och ut mot gatan, ligger i jorden som sätter sig. Där uppstår svackor, skarvar som glider isär och ibland det som rörinspektörer kallar bakfall, alltså att lutningen på en sträcka går åt fel håll. Fenomenet finns i många svenska städer, men i Uppsala är det sällan långt borta när en markledning filmas.
Svackan som följer med
Svackor och bakfall är också det som relining har svårast att göra något åt, och skälet ligger i hur metoden fungerar. Ett nytt rör läggs inuti det gamla: en strumpa av glasfiber eller filt, mättad med härdplast, förs in i ledningen och härdas på plats, antingen med varmvatten, ånga eller UV-ljus. Resultatet är ett tätt och slätt rör som inte släpper in rötter och inte läcker i skarvarna.
Men strumpan tar den form den får. Ligger det en svacka i ledningen före reliningen så ligger den kvar efteråt, nu med en ny och slät botten. Ingen härdning i världen lyfter upp en rörsträcka som har sjunkit.
Det betyder inte att relining är fel metod på lerjord. En svacka på några millimeter med lite stående vatten är vanligt även i nyare ledningar, och den släta ytan i ett relinat rör gör att avlagringar har svårare att fästa än i ett gammalt gjutjärnsrör med rost och sprickor. Många gånger fungerar ledningen betydligt bättre efter åtgärden trots att lutningen är oförändrad.
Någonstans finns ändå en gräns, och den är en bedömning snarare än en mätning. Samma film kan leda till ett förslag om relining hela vägen eller till ett förslag om att gräva upp en kort sträcka och relina resten. Vilket som ligger närmast till hands avgörs av hur djup svackan är, hur lång den är och vad som rinner genom röret.
Ett rör som tar emot köksavlopp med fett och matrester är känsligare för stående vatten än en ledning som mest leder bort vatten från en dusch. En förskjuten skarv där rördelarna inte längre ligger i linje kan också göra det svårt att få strumpan att sätta sig rätt. Och ligger svackan under ett källargolv där någon nyss har lagt klinker är kalkylen för en uppgrävning en helt annan än om den ligger under en gräsmatta.
Det är därför filmen är så viktig i Uppsala. Den ska inte bara visa sprickor och rötter, den ska gå att läsa för lutning. Moderna inspektionskameror kan mäta det, men alla protokoll redovisar det inte lika tydligt. Den som får en film utan lutningsangivelse har rätt att fråga …